att inte känna känslor är nog den värsta känslan
Många tror att jag tycker livet är en fest, men det här är egentligen väntan på något jag inte vet vad det är.
Jag sitter fast, jag vet inte i vad eller hur men jag känner att jag bara finns här,
finns här och väntar på att hjärtat ska sluta slå, jag vet precis vad jag vill - här ifrån!
eller egentligen vet jag inte det heller, men jag vet att jag inte vill leva såhär
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här, eftersom att jag inte vet vad det är,
jag tänker på dagarna, jag tänker på nätterna och jag mår dåligt av att tänka..
Det är som en ångest över att jag inte räcker till och ångest över hur mitt öde ser ut,
kommer jag kunna ta mig härifrån? Men ångesten når knappt fram längre, jag känner ingenting,
jag bara finns och är bedövad från känslor. Att inte känna känslor är den värsta känslan.
Jag ruttnar innifrån utan att någon märker att det är fel,
varken vänner, familj eller andra i närheten ser hur det är,
men hur ska dom kunna veta vad som är fel? Jag vet inte själv vad felet är.
Men jag vet att såjär ska nog inte livet kännas..
Jag tror att jobbet på Kos hade hjälpt mig på vägen,
de hade tagit mig bort från det här och jag hade kunnat känna efter om jag någonsin ville tillbaka
