snyggastvinner

Vad är kärlek för mig?

Kärlek för mig förknippas inte med bra saker, det förknippas med fysiska och psykiska problem och det gör bara ont. Det är lätt att hamna i kärlekssnurran men svårt att ta sig ut. När man väl blivit kär så är man kär, och oavsett hur man blir behandlad så tror man att det är rätt.. När och OM man tillslut lyckas ta sig därifrån, så är det inte alltid vackert. Du klandrar dig själv och anser att det är ditt fel att du blev behandlad dåligt (nu snarkar vi mina erfarenheter). Länge går du runt och klandrar dig själv samtidigt som du börjar förstå att personen var ett svin. Ett älskat svin. Ett underbart svin. Världens bästa svin.. . Med tiden så börjar du komma över det lite grann varje dag, du träffar nytt folk, testar nya saker och så vidare.. Till den dagen då man hör om den nya tjejen..

Och när man hör om den nya tjejen är det som ett slag som träffar rakt på näsbenet så att det spräcks och blodet sprutar.

Sen en till

En till.

En till.

Sen är man så jävla nerslagen att man ger upp. Slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma, ramlar ihop och slutar kämpa.

Sen är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvete av smärta på vägen. Och de där ärren blir ju så jävla fula men på något vänster ser man charmen i de också till slut.

Jag har varit kär en gång, i en idiot.. Jag vill aldrig mer bli kär trots att jag har sett charmen i mina ärr. Det är inte värt att få nya

jag är så jävla sjukt arg just nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen

Att ha tagit studenten gör mig sentimental! Bara att tänka på studentveckan alltså. fyfan!

En annan sak som gör mig oerhört sentimental fortfarande är något jävligt dumt jag gjorde i vintras
du vet att jag ville be dig stanna, men jag kunde inte. du vet också varför.. .
Men de hade troligen blivit bättre om jag hade bett dig stanna.. men man kan inte inte säga mer än
"ta mig dit igen, bara en gång till" för då hade jag förmodligen kunnat göra åt något situationen
 jag befinner mig i just nu. då hade jag kanske kunnat tvinga dig att stanna här,
 eller iallafall kommit tillbaka. fan ni märker ju. Jag är inte mig själv.

Men vi har slutat vara vi så jag har slutat vara jag!
 det känns tugnt för jag saknar dig än

Jag älskar Michaela Fornis texter, så jävla underbara och djupa och får mig att tänka och känna på ett

alldeles speciellt sätt. Ett smakprov om olyckligkärlek!

"Och när man hör om den nya tjejen är det som ett slag som träffar rakt på näsbenet så att det spräcks och blodet sprutar.

Sen en till

En till.

En till.

Sen är man så jävla nerslagen att man ger upp. Slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma, ramlar ihop och slutar kämpa.

Sen är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvete av smärta på vägen. Och de där ärren blir ju så jävla fula men på något vänster ser man charmen i de också till slut."

 

Att inte känna känslor, är den värsta känslan! blandat med stunder då jag kan ligga i timmar och glo
bara för att klara av att andas, då jag inte tänker på annat än att jag måste försöka ställa mig upp.
Men hur mycket jag än vill stå, så ligger jag kvar. Att sedan gå ut, le, skratta och vara social är det
som gör mest ont. Jag känner mig inte levande längre, jag är egentligen inte glad, men jag är inte
ledsen heller, jag är bara tom!

Jag har vart ledsen, Jag har vart arg, jag har vart förkrossad, men nu har det gått så långt att jag inte
känner alls, jag känner inte om jag är ledsen, glad, arg eller på vilket humör jag är på.

Jag är en tidsinställd robot som vet när jag ska sätta igång glädje, nämligen så fort jag möter människor.
Hemma, skolan, jobbet eller någonannanstans är ställen där jag inte kan vara mig själv längre.
För jag vet ju inte själv vad det handlar om. Jag vet inte varför jag känner så här men jag vet att
jag inte orkar mer. Så här ska inte livet kännas, och jag vill bort. Bort härifrån och börja leva, för jag
kan inte göra det här, jag kan inte göra det i den här bubblan jag lever nu.. .

Som sagt, jag vet inte vad det är. Men jag vet att så här ska livet inte kännas.
de låter så skumt att jag ger mig nu! tja ♦

.. Men som ändå tycker om dig"

Betyder det att jag inte har någon mer riktig vän än min lillasyster?
Jag låter inte folk komma för nära in på mitt liv,
en del av mina få så kallade vänner vet saker om mig,
men inte för mycket, inte sånt som jag känner att dom behöver veta.

Men jag tycker ändå att jag har vänner, mina vänner är dom bästa.
Just för att vi inte tvingar fram ord från varandra,
vi är lika varandra och ingen av oss gillar att prata fr djupa saker
Vi skrattar bort det mesta, blir arg istället för att gråta och så vidare.

och sen vet vi allt vi behöver veta om varandra, så det så!